Jag älskar min häst, väldigt mycket.
Men ibland är hon så fruktansvärt tålamodsprövande så de är inte av denna värld.

Igår var vi ute och red. Frenja var pigg och framåt, glad. Vi travade längs en raksträcka och kände att hon ligger på i handen men tar ändå havhalterna bra så hon lyssnar ju.....
de gick över!

Hon drog iväg i galopp uppför backen, där fick jag stopp efter mycket om å men 😅
Vi skrittar nerför backen, in i skogen, tar lite trav på en kort grusväg - där ligger hon på som sjutton och traven blir någon monteliknande där hon rusar fram till vi ska svänga upp på stigen, och hon svänger å tar sen av i galopp uppför den hala hårda skogsstigen. Där uppe på ryggen sitter jag å försöker hålla i mej, styra hästen och samtidigt försöker bromsa. Går sådär. Får ner henne i skritt, hon skrittar nöjt på långa tyglar ut i skogen igen. Vi kör en hel del lydnad å halter runt och imellan träden, funkar fint. Lyssnar bra. Börjar bli trött nu.

Sista grusbacken innan vi snart är hemma, hon känns mer lydig & lugn nu så tänkte trava av henne lite. "Poff" sa det så susa vi upp i full galopp, jag hängandes i tyglarna med ett ansiktsuttryck folk skulle as garva åt om de sett oss- vinden drog typ bak kinderna. Fick stopp när backen tog slut, vart irriterad på beteendet så vände , skrittade tillbaka, gjorde om. Hon drog igen, jag fick dra i ena tygeln å typ styra in henne i ett berg- då stanna hon i alls fall 😉

Hon var så full i fan igår och efter sista skritturen ner töltade vi upp, då gick det okej i alla fall - sen satt jag av henne å ledde henne hem. Då va hon ganska trött i alla fall 😉

Men ja, det är ju skönt när man kan få stopp i alla fall. Haha. Tokhäst!!🐎💨